Mamman har lagt sig på en filt på golvet. Stöttat upp sig mot några kuddar så hon ligger behagligt. Hennes lilla son sitter i fotändan med en bebis i knät som skriker och gormar av missnöje. Mamman ligger bara och ser mot filmteamet. Hon ser rakt in i kameran och ett långsamt leende visar sig på hennes läppar. Hon verkar euforisk. Hon röker, och röker och ler än mer. Bebisen vrider sig, ger otäcka läten ifrån sig. Lilla pojken ser frånvarande ut. Nästan som att han inte ens är där. Mamman böjer sig fram och blåser bebisen i ansiktet och skrattar. Hon ser mot teamet igen och säger att hon nu rökt tillräckligt och känner sig så tung i huvudet. Hon lyfter upp den lilla bebisen och lägger sin stora mun över dennes  pyttemun och blåser in djupt. Bebisen ser efter ett tag lika euforisk ut som sin mor och ögonen himlar bak så bara vitor syns, huvudet är tungt så det åker åt olika håll. Mamman skrattar högt och säger att hennes bebis är lika opiumberoende som hon själv.

Jag mår illa av ångest och sätter snabbt på ett avsnitt Vänner.
Vad vore inte världen om hon kunde göra detsamma?